REVOLUTION
Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.
Men även om Den svenska synden inte är ett helt okomplicerat begrepp så fortsatte dess namn att flyga över jorden.
Ett par år efter uppståndelsen och succén med ”Nyfiken gul” var det dags för ärans och hjältarnas folk att utmärka sig på vita duken igen.
Redan på stumfilmstiden gjordes så kallade upplysningsfilmer om sex och på 40-talet började de visas på vanliga biografer. De varnade för graviditet och allehanda hemska könssjukdomar men var tillräckligt avklädda och spännande för att locka publik. Fram till 1954 fick ofta män och kvinnor titta var för sig.
Så som företeelse var ”Ur kärlekens språk” inget nytt när den gick upp på biograferna 1969 men tilltalet var ett helt annat. I filmen framställs sex som något nyttigt – ja, rent av rekommendabelt och man fick se när skådisarna gjorde det. På riktigt!
Det var en revolution. Samlag hade dittills inte visats annat än i olagliga hårdporrfilmer. Och det var Sverige som gick i bräschen. Och det var inget hafs.
En särskild studio med dolda kameror och en rund roterbar säng byggdes för att skådespelarna (liveshow-artister) skulle ha det lite soft och mysigt när de agerade. I scenerna med samlagen klippte man in schematiska bilder som visade hur det såg ut när penis åkte in och ut i slidan. På ett diagram kunde man följa parets upphetsningsgrad. Allt ackompanjerat av Johann Sebastian Bachs ”Sarabande” – som efter tredje famntaget låter ungefär som hissmusik på luta.
Men det gökades inte för hela slanten. Vanliga skådisar spelade upp tablåer ur vardagslivet. Gösta Krantz gestaltade till exempel det här med att även en man inte har lust alla gånger, särskilt inte när ”verkarn var så jävlig på jobbet”.
Under stora delar av filmen dricker sexologerna Inge och Sten Hegeler te och diskuterar sex och samlevnad med kollegan Maj-Brith Bergström-Walan och gynekologen Sture Cullhed.
Och inte nog med det – vi får också Följa med till Cullheds praktik där tre olika kvinnor får sig utprovat och utskrivet spiral, pessar respektive p-piller.
Apropå piller – visst låter det som en stark sömntablett? Men hur det än var med vakenheten 1969 så ville folk kolla. ”Ur kärlekens språk” hade redan haft premiär i 20 länder innan den gick upp i Sverige.
Vår gamle vän, Biografbyråns chef Erik Skoglund, var tveksam. Han lär ha sett filmen två gånger och var sedan tvungen ta tre dagars semester.
Men byrån sa till sist ja och sedan blev det åka av. I Stockholm gavs 13 föreställningar per dag och 30 kopior visades runt om i landet. Över 1,1 miljoner biljetter såldes bara i Sverige.
Travis Bickle och hans dejt var två av många amerikaner som såg ”Kärlekens språk” på bio.
Alla var dock inte lika sugna på riktigt sex. Vår andra bekanting, den amerikanska tullen, beslagtog filmen i 20 månader och den släpptes inte med mindre än ett utslag i Högsta domstolen.
Vid det laget hade nyfikenheten lagt sig och ”Ur kärlekens språk” är nog mest känd i USA för att Travis Bickle, huvudpersonen i Martin Scorseses film ”Taxi driver”, tar med en date för att se den. (Det funkar inget vidare.)
I Storbritannien såg inte myndigheterna lika hårt på det explicita innehållet men på Trafalgar Square i London demonstrerade 30 000 upprörda med popsångaren Cliff Richard i spetsen mot att filmen visades på en bio i närheten. På plakaten kunde man läsa ”Sverige – mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år”.
Som uttryck för Den svenska synden satt förstås filmen som en Durex Profil. Det var sex i massor och det förevisades på ett kyligt och ingenjörsmässigt sätt. Gud vet om inte de medverkande också tog sig av daga när strålkastarna slocknat.