Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.

TILLBAKA I MAROCKO 1975.

På färjan från spanska Algeciras till Tanger i Marocko dök det upp en orakad och skitig snubbe. Slog sig i slang. Vi var mycket avvaktande. Vad var det där för en filur?

Han är marockan. Undrar vad vi har för planer. Jaså, Fez? Hans hemstad! Han kan visa runt.

Vi byter blickar. Hur ska vi ta oss ur det här?

– Akta er, säger han plötsligt. Det finns en hel del unga killar här som lever på att blåsa turister. Och ni smälter inte precis in.

Vi fattar noll. Om han nu är den skummis vi tror. Varför säga sådär?

Vi försöker skaka av oss honom i myllret på väg av båten. Men han är som en igel. En trevlig igel, för all del. Tar oss till en strand. Skönt med ett dopp efter tre dagar på tåg och färja. Men är det nu han tar fram kniven?

Tar oss till stationen. Han ska lifta hem. Men vi stämmer träff i Fez nästa dag. Är det då han tänker…

Nä, han är rakt av skitmysig. Visar oss stan. Tar med oss hem till mamma och pappa på middag. Vi hänger ytterligare någon dag innan det är dags för tåget till Rabat.

Ja, man vet ju hur sådana där svartmuskiga araber är…

För att inte tala om syndiga svenskar…

Men vi såg faktiskt aldrig den där filmen.