– Det blev ett himla kackalorum men amerikanerna är ju så jäkla moralistiska.

Harriet Andersson suckar lätt åt uppståndelsen i USA kring ”Sommaren med Monika”.

Året var 1955. Ett nakendopp, ett anat bröst och antytt sex. Det räckte för att filmen skulle döpas om till ”Monika – the story of a bad girl”.

Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.

”Berättelsen om den dåliga flickan” hade haft Sverigepremiär på Spegeln i Stockholm två år tidigare. Det blev starka reaktioner här också – men inte så mycket på grund av någon moralisk dåndimp utan för att de två unga huvudrollsinnehavarna Harriet Andersson och Lars Ekborg gjorde succé.

Censuren i form av Statens biografbyrå trimmade bara lätt i två scener. Sparkar i ett slagsmål och några centimeter bar hud.

– Jag kommer ihåg att Ingmar (Bergman, filmens regissör) drog ner min tröja litegrann före en tagning men de bilderna klipptes bort. Mina bröst var väl värre än Ulla Jacobssons i ”Hon dansade en sommar”. Men hon var ju en fin flicka – och så dog hon på slutet, säger Harriet Andersson.

Kackalorumet i USA kom som en fullständig överraskning.

– Jag reflekterade aldrig över att det skulle kunna bli ett sådant liv om filmen när jag läste manuset. Jag tyckte bara att Per Anders Fogelströms roman var en fantastisk historia – och att det var en jättechans för mig och Lars. Vi hade inte en tanke på att filmen skulle visas utomlands. Vi var lite naiva på den tiden, förstår du.

Den amerikanske distributören ville ha mer action och klippte ner filmen med en tredjedel för att få mer fokus på badandet och kärleksscenerna. Han tog fram reklamkort med en lättklädd Harriet Andersson och döpte alltså om filmen för att lyfta fram Monikas slampighet. En underrubrik på filmaffischen slog också fast: ”The Devil controls her by radar” (Djävulen styr henne med radar).

– Det talades till och med om att de klippt in bilder från en nudistfilm men jag vet inte om det är sant, säger Harriet Andersson.

Hur som helst reagerade myndigheterna. Kraftfullt.

Direktören för premiärbiografen i Los Angeles anhölls mitt under visningen och polisens sedlighetsrotel tog filmen i beslag. Distributören dömdes till 750 dollar i böter och 90 dagars fängelse.

Inte bara den blottade huden upprörde. En recensent skrev: ”… en klumpig, vårdslöst regisserad mjukporrfilm om en korkad tonåring”.

– Det var väl mycket det där att hon stack iväg så ung och blev med barn utan att vara gift. Så mycket naket var det inte. Man ser en bit av bröstet och den där guppande rumpan. Inte mer än så, säger Harriet Andersson. Fast det var ju länge sedan … Men Monika, hon trippade vidare. Ha ha.

Inte ens det amerikanska kackalorumet hejdade henne. Omdömena svängde i takt med att Ingmar Bergman upphöjdes till filmgeni och ”Sommaren …” lär fortfarande vara hans mest sedda film i USA.

Regissören och Bergmanbeundraren Woody Allen var en av många som kom att möta – och falla – för Monika.

”… när ”Sommaren med Monika” hade premiär på Jewel i Flatbush kunde man se en ung pojke med rött hår och svartbågade glasögon slå pensionärer till golvet för att tillförsäkra sig den bästa och minst skymda platsen. Jag visste inte vem som regisserat filmen, och jag brydde mig inte. Inte heller var jag vid den åldern mottaglig för kraften i verket självt, ironin, spänningarna, den tyska expressionistiska stilen med sitt poetiska svartvita foto och filmens erotiska sadomasochistiska undertoner. När jag gick därifrån återupplevde jag bara det ögonblick när Harriet Andersson klädde av sig.”

Själva föremålet för upphetsningen är lite beklämd över reaktionen.

– Ja, Woody och en del andra gubbar har ju beskrivit hur de blev alldeles till sig. De måste haft väldigt livlig fantasi.

Om Monika behövde några år för att charma den nordamerikanska publiken så var kärleken längre söderut på kontinenten mer omedelbar.

– Filmen togs emot på ett helt annat sätt i Latinamerika. Monika sågs som en ung kvinna som gjorde vad hon ville. Man dyrkade henne. Hon blev en ikon.

”Sommaren med Monika” blev inte bara Harriet Andersson stora genombrott – den innebar också många trevliga dagar på jobbet under inspelningen på Ornö i Stockholms skärgård. Det blev inga större protester från filmteamet när det visade sig att tre veckors material var repigt och måste tas om.

– Vi hade jätteroligt, var ute och blev solbrända, slapp smink. Bra mat fick vi också, jag blev rund och trind, säger hon.

Dessutom tände det till mellan henne och Bergman. De flyttade ihop i en liten etta på Östermalm i Stockholm. Detta trots att hon redan var sambo med skådespelaren Per Oscarsson och att Bergman nyligen gift sig – för tredje gången – med Gun Grut och fått sonen Lill-Ingmar.

Förhållandet varade i nästan tre år fastän han stundtals var enormt svartsjuk. Hon blev gravid men ville inte ha barn med en gift sexbarnspappa. Det slutade med missfall. Förhållandet tog slut kort därefter.

”Sommaren med Monika” är kanske inte den Bergmanfilm som rankas högst av cineasterna men den innehåller en nymodig finess. På den tiden var det no no att titta rakt in i objektivet.

– Jag vet inte varför man inte fick titta rakt in i kameran. Det kanske var något med den tidens teknik. Så är det ju inte längre – nu filmar man väl med telefonen. Det var i alla fall en konditoriscen i slutet av filmen. Då säger Ingmar ”nu vänder du dig om och tittar in objektivet”. ”Är han inte riktigt klok?” hann jag tänka men en vacker bild blev det. Märkligt att titta in i sina egna ögon. Hon såg så ledsen ut, säger Harriet Andersson.

Filmare i ”Den nya franska vågen” tog efter. En av dem, François Truffaut, anammade både Bergmans närbilder på ansikten och havet som stämningsskapare i legendariska förstlingsverket ”De 400 slagen”.

Dessutom fick Monika en liten hälsning.

– En av busgrabbarna i filmen knycker ju en bild från ”Sommaren …” Den där med koftan.

Även Harriet trippar vidare. I vinter (2014, reds anm) syns hon i ”Stjärnorna på slottet”.

– Vi blir ett roligt gäng. Det är Helena Bergström, Örjan Ramberg, Rikard Wolff, Özz Nûjen och så jag. Vi är nog inga sådana där som sitter och hugger mot varandra. Men man vet ju aldrig … Nä, jag är en ganska snäll människa. Inte medvetet elak i alla fall.

Hon blir heller inte sur över att förknippas med ”Den svenska synden”.

– Jag fick inte mycket på mig på grund av filmen på den tiden, även om det fanns grinpettrar också hemma i Sverige som tyckte att Monika var oerhört vulgär. Och det var hon ju. Hon tog för sig. Men det har absolut inte gått illa för mig för att jag förknippats med henne.

Utom en gång 1954 när hon skulle fotograferas i Paris vid den okände soldatens grav under Triumfbågen.

– Jag hade en båtringad tröja men inget djupt dekolletage eller så. Då ryckte fotografen ner den över ena axeln. Men jag var en rask flicka på den tiden så jag slog till honom och sa att ”så där gör man inte vid den okände soldatens grav!” Hur jag nu fick fram det på min stapplande franska.

Fransmannen trodde det var fritt fram. För honom var Harriet svenska, syndiga Monika.

– Men det där begreppet ”Den svenska synden” finns väl inte kvar i dag? Och det var nog mer gladporrfilmerna på 70-talet som gav oss det ryktet. Nu talar väl ingen om synd över huvud taget. Utom möjligen några stofiler till katolska kardinaler.

– Men vad vet jag? Jag har ju ingen moral. A bad girl!

Fotnot: Intervjun publicerades första gången 2013.