Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.
”Låt det genast sägas att den representerar något nytt och länge efterlyst, en bild av landet vi bor i, en kringblick på svenskhetens förträngningar, livsmönster och attityder mot världen. För det tredje betvivlar jag att han i en av dessa aggressioner, den som gäller vår övervintrade sexualtabun, når det angivna syftet. Ingen av hans aktstudier ser man som, för att tillgripa reklamspråk, chockerande; inte heller nydanande. Varför Antagligen för att Lena Nyman – denna liksom Börje Ahlstedt stora naturtillgång – besitter en rondör och oskuld och anatomisk näpenhet som gör att samlagsscenerna roar snarare än rivs. Jag tror faktiskt inte att de här sexuella attackerna är farliga; i varje fall inte farligare än om man bytt ut Nyman och Ahlstedt mot Lisa och Sluggo.
Men … … visst har ansträngningarna gett resultat som ska orsaka en och annan krusning på den svenska ankdammen.”
ftonbladets Jürgen Schildt var alltså måttligt imponerad men ”Jag är nyfiken – en film i gult” från 1967 eller ”Jag är nyfiken gul” som den oftast kallas liknar ingenting annat. Och som ingenting annat satte den Sverige på kartan som ett socialistiskt sexnäste.
Dokumentär och hittepå-handling flätades ihop. Intervjuer med Olof Palme och Martin Luther King mixades med fejkade Aktuelltinslag om att Sverige infört ett icke våldsförsvar. Den nyfikna Lena (Nyman) gick på stan och frågade folk om Sverige var ett klassamhälle. Det var piggt, nytt, ungdomligt, rörigt, naivt och politiskt. En film helt i proggens och studentupprorens tid.
Dessutom innehöll den ett antal scener där Lena Nyman och Börje Ahlstedt hade samlag utan att dra upp täcket. Det var bäddat för skandal – och succé.
Det ropades på censur och precis som i fallet ”491” ropade Biografbyrån på Filmgranskningsrådet.
Byrån ville göra sex klipp. Det handlade om tre av samlagen (ett i den gamla Rumskullaeken i Småland) som skulle kunna vara ”sårande för tukt och sedlighet”, ”förråande” eller ”skadligt upphetsande”. Man undrade också om inte en scen där demonstranter skanderade ”USA mördare” utanför landets ambassad kunde vara ”olämplig med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt” och till sist om det var så lyckat att filmens Lena stack ut ögonen på en Francoaffisch med två knivar – med tanke på lagen om ”förgripelse mot främmande makts statsöverhuvud”.
Rådet tyckte att filmen skulle släppas utan klipp med motiveringen att den var ”En genomförd konstnärlig enhet med ett i svensk film ovanligt politiskt och moraliskt engagemang”. Biografbyrån följde rådet.
Censurrabaldret var prima marknadsföring. 1,3 miljoner biljetter såldes i Sverige.
”Nyfiken gul” blev en film man skulle ha sett. Så även utanför rikets gränser. Man kan undra hur mycket Jackie Kennedy Onassis, Woody Allen och andra i den stora utländska publiken fattade av skojigheter som att man kunde vinna ett pris i form av ”en gymnastikvecka med prinsessan Birgitta” eller reklamsloganen ”Svenska Dagbladet ger er dagligen Sveriges äldsta åsikter”.
Men kom och tittade gjorde de. Amerikanska tullen tog först filmen i beslag men den släpptes efter ett år och trots att den fortfarande var förbjuden i 18 stater och bara distribuerades i tio blev det den dittills största publikframgången för en utländsk film i USA och spelade in 20 miljoner dollar.
Var Sverige genomsocialistiskt? Yes! Nuppade svenskarna som kaniner? Check! Fanns den svenska synden? You bet!
I trailern till ”Nyfiken gul” går Lena Nyman till läkaren (spelad av Vilgot Sjöman) för sin nyfikenhet.