Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.

Ett ögonblick …

… Christina Lindberg, 68, Sveriges mesta utvik, hur är din relation till Den svenska synden?

– Man kan väl säga att jag var Den svenska synden under 70-talet. Vilket ju är lite roligt eftersom jag är kort, mörkhårig och brunögd.

Fanns det förväntningar på dig som svenska även utomlands?
– Jovisst, folk trodde att man var ett lätt byte. Så jag brukade aldrig berätta var jag kom ifrån. Men jag är inte säker på att det fortfarande är så. Här hemma kanske begreppet lever men mer i form av ett slags nostalgi och vi svenskar överskattar nog hur liberala vi är när det gäller sex i dag.

Var inställningen en annan då, på 70-talet?
– I alla fall sågs nog nakenhet som mer naturligt. Alla som syntes på bild var inte stöpta i samma form, det var inga opererade bröst, inga injektioner i läpparna, man behövde inte raka armhålorna. Man visade alla sorts kroppar i tidningar och filmer. Det var ganska befriande. Det måste vara väldigt tufft i dag. För alla tjejer och kvinnor. Det är så mycket som är omöjligt att leva upp till.

Hur hamnade du i utviksbranschen?
– Jag blev upptäckt av en fotograf. Jag funderade inte över någon eventuell omoral i att ställa upp på nakenbilder, jag hade växt upp så fritt. Mamma sa inte mycket heller, hon jobbade mest hela tiden. Och man fick bra betalt. Fast i plugget blev det ett himla liv. Rektorn undrade om jag verkligen skulle fortsätta i skolan – så jag fokuserade på studierna sista halvåret.

Men sedan blev du filmstjärna?
– Ja, två dagar efter examen åkte jag till Stockholm och flyttade in på Hotel Reisen. SF hade letat efter en söt flicka att dekorera Janne Halldoffs ”Rötmånad” med och de hittade mig i herrtidningen FiB Aktuellt.

En hel del kända namn var med?
– Jag hamnade direkt i de fina salongerna. Det var Carl-Gustaf Lindstedt, Ernst Günther, Ulla Sjöblom och flera andra ur skådiseliten – och så jag. Sedan blev det fler filmer men min karriär var lättklädd. Man får ha lite distans och förstå varför man fick det man fick.

Du sadlade om och blev journalist. Var det svårt att bli tagen på allvar?
– I början var det väl en och annan som undrade vad det där var för en liten tjej och en gång erbjöd de sig att skriva ut texten efter en intervju. Men jag började direkt med så pass seriös journalistik, porträtt av ÖB, flygvapenchefen, vd:n för Airbus och så vidare. Det var aldrig något problem.

FOTNOT: Intervjun publicerades första gången 2013.