Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.

et var 1978. Våren hade kommit till Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna. Grönskan grönskade, bäckar porlade, knoppar knoppades. På en av gårdarna spelade amerikanen Joseph Sarno och hans medhjälpare in en ”kulturfilm”. Den före detta stridspiloten och professionelle fotbollsspelaren och hans fru Peggy hade kommit att förälska sig i Sverige och den svenska naturen. Sarno var dessutom mycket kritisk till USA:s krig i Vietnam så de skaffade en lägenhet i Hägersten utanför Stockholm där de bodde delar av året för att kunna hålla sig borta från hemlandet.

Men nu var de i Dalarna för att spela in den där filmen. Lokalbefolkningen höll sig på respektfullt avstånd. En amerikansk regissör! Var han månne från Hollywood? Och riktiga skådespelare! Och vad skulle filmen handla om?

De som lyckades få biljett till premiären på godtemplarlogen i Orsa insåg snart att Sarno hade en mycket vid tolkning av ordet kultur. Redan efter några minuter och utan att mer än repliken ”Jaså!” yttrats kom de första jucken. De premiäruppklädda masarna och kullorna satt med gapande munnar och långa näsor.

I radiodokumentären ”När fäbodjäntan kom till Skattungbyn” berättar journalisten Martin Eriksson om hur fjuniga raggare jublade samtidigt som 75-åriga damer i Orsadräkt rodnande bökade sig ut ur stolsraderna.

– Tänk att en hårdporrfilm hade högtidlig premiärvisning och sedan recenserades i Aftonbladet och Expressen. Det finns ju inte på kartan i dag, säger Martin Eriksson.

”Fäbodjäntan” gjorde ett outplånligt avtryck i trakten och även i resten av Sverige. Det är en film som alla känner till men få erkänner att de sett.

Men jäntan har inte gjort mycket för att sprida ryktet om Den svenska synden. Inga guldbjörnar eller guldbaggar, inga skriverier, inga demonstrationer på Trafalgar Square, ingen Jackie Kennedy Onassis eller Martin Scorsese.

Även om det fortfarande gick att kränga biobiljetter med epitet som Schwedenfilm och genom att döpa huvudrollsinnehavare till Inga eller Ulla så började Den svenska synden lida brist på näring.

I och med att förbudet mot porrfilm upphävdes 1971 blev filmerna allt grövre och med kabelkanaler och sedan internet har porren på intet sätt försvunnit men hamnat helt utanför den allmänna dagordningen.

Är det samma sak med Den svenska synden?

– Nja, det kommer nog fortfarande hit utländska turister som har förväntningar på att det ska vara lätt att träffa vackra kvinnor, säger Peter Johansson som gjorde utställningen ”Den svenska synden” på Spritmuseet i Stockholm.

– Men jag tror inte att det finns mycket kvar av den i svenskarnas medvetande, den existerar nog bara i form av något enstaka skämt på bio.

Idéhistorieprofessorn Lena Lennerhed tror att begreppet i viss mån lever kvar i svenskarnas självbild. Vi uppfattar oss som mer progressiva än andra när det gäller sexualiteten.

– Det beror förstås på vad man menar med det men vi tror oss fortfarande vara i täten när det gäller jämställdhet. Det stämde en gång i tiden och vi har fortfarande exempelvis jättebra abortlagar men i andra länder har man kommit längre än vi på områden som samkönade äktenskap. Vi är nog inte lika originella som vi var förr, säger hon.

Den svenska synden kan också ha betydelsen sexuell frihet för individen i form av tillgång till porr, sexklubbar och sexköp.

– Då är det stor skillnad mot 70-talet då sådana företeelser var ganska etablerade. De är ju inte alls är accepterade i dag, säger Lena Lennerhed.

– Jag kan tänka mig att en del turister fortfarande har den gamla bilden av Sverige och blir förvånade över att de inte hittar några sexklubbar och prostituerade. Medan andra har en annan bild och förväntar sig att komma till ett jämställt land där de slipper de här företeelserna, säger hon.

Dags att skrota Den svenska synden? Kanske inte. Peter Johansson är mer inne på att vi måste värna delar av den.

– Det finns risk för en backlash i dag. Vi kan se hur de inför strängare regler för exempelvis abort i Polen och Spanien. Det kan komma här också. Vi måste vara rädda om de friheter vi har och inte glömma att andra faktiskt har kämpat för dem. Annars reflekterar vi nog inte över vad som håller på att hända innan det är för sent, säger Peter Johansson.