FILMSCENEN SKAPADE STORM

Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.

”– Ja, våldta mig ni bara. Gör det. Riv och slit i mej bara eftersom det är det ni vill.

– Det var en jävel att gapa. Det är väl ingen som tänker våldta dej.

Detta är några av de repliker, som inleder den fränaste och brutalaste scen som någonsin ingått i en svensk film. Scenen som var så frän och brutal att hela filmen totalförbjöds. Aftonbladet berättar här om scenen, som filmcensuren inte vågade visa.”

ngressen ovan är från 29 december 1963. Filmen är Vilgot Sjömans ”491”. Den handlar om sex tonårsgrabbar på glid som mer eller mindre tvingas med på ett socialt experiment i myndigheternas regi. Det är en rå och mycket mörk skildring som bygger på en roman av Lars Görling.

Titeln syftar på ett citat ur Matteusevangeliet: ”Då steg Petrus fram till honom och sade: Herre, hur ofta skall jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.”

Man ska alltså förlåta 490 gånger. Men även en 491:a? Måste man inte någon gång säga ifrån, sätta gränser?

Syftet var att väcka frågan om hur samhället tar hand om ungdomsbrottslingar men debatten kom nästan uteslutande att handla om vad som skulle få visas på film och om filmcensurens vara eller icke vara.

Replikerna i tidningsklippet är från en scen i slutet av filmen. Steva, en ung prostituerad som spelas av Lena Nyman, startar ett gräl med två av grabbarna. Det urartar och de låter sin schäfer våldta henne.

Något för matinépubliken?

Statens biografbyrå som skötte filmcensuren i Sverige 1911–2010 sa blankt nej.

Men ledamöterna ville inte ensamma stå för beslutet och passade vidare till Statens Filmgranskningsråd. Rådet instämde och filmen totalförbjöds eftersom den kunde vara ”förråande och skadligt upphetsande” samt vara en ”tukt och sedlighet sårande framställning”.

Men SF, Svensk Filmindustri, gav sig inte utan överklagade. Nu var det regeringen som skulle avgöra frågan.

Vilgot Sjöman var förbannad. Massmedia hängde på. Borde censuren vara strängare? Eller borde den slopas helt? Alla hade en åsikt – de flesta utan att ha sett filmen. Det var kort sagt ett himla hallå – och utlandet spetsade öronen. De syndiga svenskarna försökte tydligen spränga sexvallen igen.

Chefen för Biografbyrån Erik Skoglund skrev: ”Den (filmbranschen) måste bli så mogen att man gör film utan överdrivna våldshandlingar eller tarvliga erotiska effekter. Tyvärr är jag inte alltför optimistisk om att denna tid ligger alltför nära.”

Den kristna tidningen Dagen: ”För övrigt borde den heller inte exporteras, då utlandet genom den blir ännu mer bestyrkt i sin uppfattning om vad som sker i vårt land. Denna film skapar ingen goodwill för Sverige – så mycket är säkert.”

Aftonbladets filmskribent Jürgen Schildt:
”Den … … som sent omsider ställs inför filmen och rabaldret har huvudsakligen en fråga att ställa sig. Vad bråkar man om? /…/ Efter att ha läst biografbyråns beslut att filmen i väsentliga avsnitt uppenbart strider mot strafflagsbestämmelsens om tukt och sedlighetssårande framställning är det givet att en viss publikkategori – den vars mentalhygien enligt hr Skoglund behöver hjälpas på traven – hukar sig i fasa eller förväntan. Men som naturalistisk filmprodukt betyder ”491” helt enkelt ett västgötaklimax. Dess chocker är taktfulla.

Värderingar åsido: censurförbudet säger ingenting om ”491”, bara om censuren. 1964 års svenska filmcensur är på en gång rörande och oscarisk, den företräder förbrukade ideal och bedagade tabun. I väntan på sitt logiska försvinnande har den inget program utöver en allmän nitälskan för de goda sederna. ’Sederna’, sa en gång Balzac, ”vad är de annat än nationernas skrymteri?’”

Man kan föreställa sig den måttliga entusiasm med vilken det ansvariga statsrådet, ecklesiastikminister Ragnar Edenman, tog sig an den heta potatisen. Men a man’s got to do what a man’s got to do och han bänkade sig framför filmen tillsammans med flera regeringskollegor.

De rev upp beslutet om totalförbud men beordrade flera klipp och bollade tillbaka potatisen till Biofgrafbyrån. Där tuktades även ljudbandet: ”obs! hundens flämtningar i 97 får ej alls höras”, stod det i anvisningarna till SF. ”491” försågs också med en speciell 18-årsgräns.

Vilgot Sjöman var fortfarande förbannad men filmen hade samtidig premiär på ett 20-tal orter i Sverige och sågs av 600 000 svenskar.

Vid samma tid kom också den betydligt snällare ”Käre John” med Jarl Kulle och Christina Schollin i huvudrollerna. Den fick – ett betydligt överdrivet – rykte om sig att innehålla många vågade scener eftersom den byggde på en erotisk novell av Olle Länsberg. Men nyckelord som ”svensk” och ”naket” räckte för succé både på hemmaplan och internationellt. I USA och Kanada spelade den in 5 miljoner dollar, rekord för en utländsk film på den tiden. De där nyckelorden gjorde också att den förpassades till porrbiografer i vissa länder men samtidigt nominerades till en Oscar för bästa utländska film 1966.

Den svenska synden frodades.

Och det skulle komma mer. Särskilt från Vilgot Sjöman.