”SVERIGE VAR ANNORLUNDA DÅ”

Denna artikelserie publicerades ursprungligen 2015.

om den forskare hon är gör Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, sitt bästa för att komplicera berättelsen om Den svenska synden.

– I Sverige kom en lag 1938 som tillät abort även om man måste ansöka om det, preventivmedel var tillåtna och homosexualitet avkriminaliserades 1944. Men det fanns i stort sett samma lagstiftning i Danmark och även där drevs en för den tiden radikal socialpolitik. Men det är svårt att svara på varför det blev vi i Sverige som blev kända och inte danskarna, säger hon.

Oavsett land kan det vara på sin plats att bena ut vad man syftade på med ”synd” i begreppet. Lena Lennerhed pekar på två olika bilder – och två olika sätt att se på dem, ett positivt och ett negativt.

– Den ena bilden är att det hade ägt rum en revolution i Sverige när det gäller sexualmoralen men att den var dikterad utifrån av välfärdsstaten som trängde in i familjerna och la sig i deras angelägenheter, till exempel genom att bestämma att barnen skulle lära sig om sex och samlevnad i skolan. Den amerikanske journalisten Brown var ju till exempel väldigt kritisk. Han och andra konservativa målade upp bilden – eller myten – av ett land med fri sexualitet men där inga var lyckliga, alkoholen flödade och självmord var vanliga, säger Lena Lennerhed.

Men för andra kunde den här bilden i stället framstå som en utopi. En bild av det goda och tillåtande samhället.

– Det fanns också en annan utopi, bilden av den svenska kvinnan sådan som hon framstod i exempelvis filmen ”Sommaren med Monika”. Hon som ville ha sex, gärna ute i naturen om sommaren, och hade det före äktenskapet. En del tyckte det var förskräckligt, andra att det var fantastiskt.

Fanns det fog för de här bilderna?
– Den svenska socialdemokratin hade en positiv syn på sexualiteten och det kom tidigt ändringar av lagstiftningen men det var ju inte så att svenskarna låg med varandra huller om buller.

En skillnad mot exempelvis katolska länder, England och USA var att det i Sverige traditionellt inte var ovanligt eller ansågs särskilt skamligt att inte vänta med sex tills efter bröllopet. I varje fall inom stora delar av samhället. Att vara oskuld när man gifte sig ansågs inte så viktigt på landsbygden eller inom arbetarklassen.

– Det finns fog för att säga att Sverige var annorlunda då – inte för att svenskarna hade mer sex men för att man hade det före äktenskapet utan att känna skam. Det var nog en stor del i den svenska synden – att svenskarna inte erkände att sexet var synd, säger Lena Lennerhed.

Men trots att skillnaderna mot andra länder egentligen inte var särskilt stora fanns det olika intressen som ville hålla liv i myten. För många var de blonda, vackra och sexuellt jämlika kvinnorna en dröm att vårda och det gick att sälja tidningar och biobiljetter med Den svenska synden.

– Inom politiken fyllde Den svenska synden ett syfte för konservativa som ville varna för väldfärdsstaten och vad som skulle hända om man lät politikerna lägga sig i privatlivet, säger hon.

Det gick också att göra upprörda filmer om de syndiga svenskarna. Italienaren Luigi Sciattini lyckades i sin ”dokumentär” från 1968 ”Sweden – heaven and hell” få med ursvenska företeelser som partnerbyte, lesbiska nattklubbar, motorcykelgäng, blaserade småungar som hade sexlektion, ogifta mödrar, sprit, självmord, knark och lapplisor som extraknäckte som nakenmodeller. (Dessutom kunde man i filmen för första gången höra Piero Umilianis låt ”Mah nà mah nà” som snart mer kom att förknippas med Mupparna än Den svenska synden.)

Om den bitterljuva ”Hon dansade en sommar” gjorde rätt små avtryck när den visades i USA 1955 blev det desto större kalabalik kring ”Sommaren med Monika” som hade premiär i Los Angeles samma år.

Harriet Anderssons Monika visade mindre hud än Kerstin i ”Hon dansade …” men distributören Jack Thomas hade klippt ner filmen för att ge mer tyngd åt kärleksscenerna, döpte den till ”Monika: The story of a bad girl” och enligt trovärdiga uppgifter klippte han dessutom in bilder från ett nudistbad på Long Island.

De amerikanska myndigheterna gillade inte vad de såg utan anhöll chefen för biografen Orpheum mitt under premiärvisningen och tog filmen i beslag eftersom den kunde klassas som pornografi. Den påhittige distributören straffades med 750 dollar i böter och 90 dagar i buren. Domaren i rättegången sa: ”Monika uppmuntrar potentiella sexmördare. /…/ Brottsligheten ökar och folk undrar varför. Det här är en av anledningarna.”

Amerikanske distributören klippte om filmen och kallade den för ”Monika: The story of a bad girl”.

Även sedan filmen återställts till något som liknade originalversionen var kritiken hård. Inte bara nakenheten ansågs stötande. Man tyckte att Monika verkligen var en dålig flicka som blev på smällen utan att vara gift och sedan övergav man och barn.

Regissören Ingmar Bergman var själv inte helt främmande för tanken att lite naket kunde sälja biljetter. I det svenska programbladet skrev han:

”I ett land vars klimat sällan ger anledning till annat än karbad, isbad eller finsk bastu utom möjligen en eller två gånger på året, borde vi genom filmens försorg bibringas illusionen av att det gives någon idyllisk nejd, där välskapta unga flickor plaskar omkring som Gud skapat dem utan att få gåshud ända ner mellan tårna.”

Den amerikanska gåshuden försvann snabbt. Ingmar Bergmans framgångar med ”Smultronstället” och ”Det sjunde inseglet” smittade av sig på hans tidigare verk och ”Sommaren med Monika” är troligen den av hans filmer som setts av flest amerikaner. Och sanningen/myten/utopin om Den svenska synden cementerades ytterligare.

Det skulle komma mer bruk i baljan.

Fotnot: Artikeln publicerades första gången 2013.